Historia

Det började i Mensträsk

1

Torbjörn Bask arbetade många år åt Bolidens Gruvaktiebolag i såväl Laver som Kristineberg innan han 1948 beslöt sig för att starta mekanisk verkstad i Mensträsk. Eller möjligen var anställningsordningen den omvända för 1947 stängde Boliden gruvan i Laver och hela samhället flyttades till andra orter. Några av byggnaderna hittade till Mensträsk, bl. a. Marketenteriet och Fogdestugan. I Mensträsk hade nämligen gruvaktiebolaget sedan 1945 försökt att etablera sin nästa gruva på en udde intill sjön. Med facit i hand fick man föga överraskande omfattande problem med vatten i det 260 meter djupa schaktet. Så omfattande att man 1948 ansökte om att få tömma hela Mensträsket. Det ville emellertid myndigheterna inte höra talas om och 1949 gav man upp och stängde gruvan som aldrig blev. Däremot blev det långt senare Krogen i skogen och Världens längsta linbaneförening i spåren av gruvbolagets verksamhet, men det är en annan historia.

Sålunda fann Torbjörn Bask för gott att redan 1952 flytta verksamheten till Norsjö där en ny verkstad uppfördes med rivningsvirke inhandlat av Boliden. Det var också under sin anställning åt Boliden som Bask hade sett möjligheter till förbättringar av befintlig utrustning och med tiden nya och större maskiner som kunde effektivisera arbetet. Om nu den ursprungliga verkstaden härintill inte imponerar, så blev den nya verkstaden relativt sett betydligt större: 10×14 meter i runda slängar. Men det dröjde inte länge förrän man behövde större ytor. 1960 gjorde man till sist slag i saken. Då byggdes ett förråd med nästan exakt samma mått som i ett slag mer än fördubblade ytan. Det höll i tre år innan det 1963 var dags igen. Den här gången tog man i lite mer, en helt ny verkstadshall på 15×25 meter. Det följdes 1964 av ett kontorsplan ovanpå den ursprungliga verkstadsbyggnaden och 1967 av en slutlig utbyggnad med en anslutande hall som höll måtten 15×39 meter. Sedan var det färdigbyggt i Norsjö. 2002 flyttades bolaget till Boliden, men nu under namnet Jama Mining Machines, mellanlandade ett knappt år i Hedensbyn åren 2010–2011 innan det hittade sin nuvarande plats här i Skelleftehamn.

Man kan säga att det i flera avseenden är långt från bagarstugan i Mensträsk till den totalrenoverade verkstadsbyggnad där du nu befinner dig. Och vad som tidigare funnits i dessa byggnader är även det en annan historia.

Knämatare och patentbråk

1

Det som lade grunden för hela verksamheten var Knämataren och vad som kom att revolutionera gruvdrift över hela världen. Det kallades också för ”Den svenska metoden” och bestod av en stativmonterad, tryckluftsdriven borrmaskin. Till skillnad från en en handhållen maskin stod själva stativet för en snett uppåtriktad kraft medan borraren stod för en motverkande snett nedåtriktad kraft. Den resulterande kraftkoefficienten svarade för en väsentlig ökning av antalet borrmeter per borrare och tidsenhet. Pionjärer på det här området var – i första hand – Atlas Diesel, som ett känt svenskt företag hette på den tiden och: Bask Mekaniska.

Stativet, eller spännbenet, fick även det sin kraft från tryckluft och tryckluft måste regleras. Redan 1947 sökte Torbjörn Bask patent på sin egen variant av reglerventil, eller; Knämatningspådrag TB2 som den kallades. Det var den andra varianten, härav 2:an och TB var uppfinnarens initialer. Tillverkning startades så snart patentansökan var inskickad med Bolidens Gruvaktiebolag som första kund.

Nu blev det både bildligt och bokstavligt talat eld i berget. Atlas Diesel hävdade patentintrång och började förbereda en stämning. Bask filade lite på konstruktionen och fick trots invändningarna från Atlas Diesel 1950 sitt patent beviljat för den modifierade varianten, TB 3, med N:o 128.171. Detta lämnade inte Atlas någon ro och man försökte ända fram till 1956 att få patentet upphävt. När inte detta fungerade försökte man istället att utan framgång köpa rättigheterna. Som sista utväg hänföll man genom sitt stora inflytande till att försvåra materialleveranser, men inte heller det lyckades och Bask Mekaniska höll patentet vid liv fram till 1962.

Under tiden utvecklades en 4-vägs spakmanövrerad ventilenhet och ett nytt patent beviljades 1964. Den nya enheten var avsedd för de allt vanligare borraggregaten med matarbalk som ytterligare höjde effektiviteten i gruvorna och hade TB 3:ans funktion inbyggd. Knämatarens epok i Sverige var över. Nu var det dags för större maskiner och de första stegen mot dagens borriggar.

Lätta borraggregat

1

Redan 1957 konstruerades det första aggregatet för uppåtborrning. Det var återigen Bolidens Gruvaktiebolag som låg bakom produktutvecklingen. Anledningen var att man i Renströmsgruvan nyttjade en form av rasbrytningsmetod. Bask kallade aggregaten för ”Lätta borrvagnar” eftersom de baktill hade lyfthandtag på förlängda skalmar och framtill hjul av olika typ monterade direkt under matarbalken. Produkten fick beteckningen BVU, vilket stod för BorrVagn Uppåtborrning. BVU visade sig vara en fullträff för snart nog kom beställningar från andra svenska gruvor, men som vanligt inom gruvbranschen innebar det ”lika, samma men annorlunda”. Alltså uppstod BVS för solfjäderborrning, BVG för Grängesgruvan, BVFO för Forsbogruvan, BVFOI för Forsbo-varianten anpassad för Italien, etc. Med andra ord blev BVU även en lyckad produkt för export. Inte minst till just Italien, men även Tyskland. Det blev också den första produkten där man nyttjade hydraulteknik på ett sätt som nu under 2010-talet ser ut att få sitt genombrott: Vattenhydraulik.

1

BVU följdes snart av JOBA-aggregatet. Det var 1960 ett av de första borraggre-gaten med mer än en borrbom. I det här fallet 2 eller 3 för att vara mer exakt. Även JOBA kunde erhållas med underrede för förflyttning på olika sätt; på räls, med gummihjul eller larvband. De två förstnämnda varianterna kunde själva förflytta sig i sidled genom att stödbenen pressade upp underredet med hjälp av vattenhydraulik. Därefter aktiverades sidoförskjutningen för att förskjuta underredet till önskad placering, det sänktes ned och bommarna manövrerades till sin nya position. Vid behov upprepades manövern. I exportsammanhang fick aggregatet benämningen ”Drifting Jumbo GARPENBERG”, eller som man lite käckt benämnde den i instruktionsboken; ”The Garp 3 Jumbo”. ”Jumbo” var 1960-talets stora modeord inom underjordsborrning och beträffande Garpenberg… Tja, Boliden hade 1957 förvärvat Garpenbergsgruvan och det är väl ingen långsökt gissning att detta på ett eller annat sätt hade något att göra med benämningen. Under alla omständigheter blev JOBA-aggregaten den stora produkten för Bask Mekaniska hela 1960-talet och en bit in på 1970-talet.

Alimak-epoken

1

Under början av 1970-talet inleddes ett samarbete med Linden-Alimak AB, det som idag heter Alimak Hek. Den här tiden hade Alimak utvecklat en konstruktion för stigortsdrivning och såg gruvindustrin som sin nästa stora marknad. Samarbetet innebar att Alimak marknadsförde vissa av Basks produkter och det visade sig vara ett för båda parter lyckat koncept. Så lyckat att Linden Alimak 1974 köpte Bask och gjorde det till ett helägt dotterbolag; Linden Alimak Norsjö AB. Det blev mindre lyckat. Alimak hade stora visioner och större krav än vad som passade det lilla företaget. Och oavsett vad det nu stod på skylten så kom företaget aldrig att heta något annat än ”Bask”, vare sig hos anställda eller gamla kunder.

Det hindrade inte att man under den här epoken utvecklade sitt första självgående borraggregat med först luftmotordrivet underrede och senare dieseldrift, höj- och sänkbart skyddstak, hydraulcylindrar med inbyggda hydraullås, dubbelverkande hydraulmotor för bompositionering och fullvarvsroterande borrbom. Många av de här innovationerna var anledningen till företagets stora framgångar under första hälften av 1970-talet och naturligtvis ytterst vad som föranledde Alimaks förvärv.

En mera bisarr konstruktion var miniborraggregatet ”Myran”. I mitten på 1970-talet gjorde politisk oro i Afrika att man i Sydafrika plötsligt fick svårare att finna billig arbetskraft till de lågt mekaniserade gruvorna. Bask (Linden Alimak Norsjö AB) fick en order på 2 st prototyper av ett lågbyggt borraggregat till JCI:s Platinagruva i Rustenburg. Kruxet var att de 25 meter breda gavlarna endast hade en orthöjd på 60–80 cm. Basks lösning blev ett självgående, luftmotordrivet underrede med dubbla bommar som låste sig själv i höjdled med vattenhydrauliska domkrafter. Och det fungerade. De två aggregaten krävde, allt inräknat, långt mindre betjäning än vad som var fallet med äldre utrustning och arbetsmetodik. Däremot blev det inga fler beställningar, för innan utvärderingsperioden var över hade den politiska situationen stabiliserats och billig arbetskraft vällde åter in i Sydafrika…

Kina-ordern

1

På gårdsplanen utanför verkstaden i Norsjö står hela åtta maskiner uppställda. Det är flera månaders produktion. Normalt sett levereras naturligtvis alla maskiner så snart de är klara och det är sällan de får stå och samla damm för att kunden vill skjuta på leveransen. Snarare tvärtom. Men det är ingenting som är vanligt med de här maskinerna. Det mest ovanliga är att de tillhör samma leverans. Det har firats som något av en genombrottsorder hos den dåvarande ägaren Linden Alimak. Dels är det den största order man tagit på gruvmaskiner och dels är det definitivt den största order man tagit i Kina. Kanske både före och efter. Det är därför man stolt visar upp alla maskiner och låter fotografera dem. Möjligen med hjälp av traktor för att ge fotografen en hög position, eller kanske från taket på huset tvärs över gatan.

Förhoppningarna är stora. Ska det gigantiska landet i öster börja med modern gruvdrift är marknaden enorm. Åtminstone såvitt man kan bedöma. Eller snarare gissa. Vid den här tidpunkten, i mitten på 1970-talet, är Kina en fattig jordbruks-nation med låg mekaniseringsgrad och kunskapen om mittens rike är i allt väsentligt lika låg. Men hos Linden Alimak kommer dessa kunskaper att växa de närmaste åren. Ordern på gruvmaskiner är den första ordentliga lektionen.

Av alla förhoppningar blev ingenting till allas förvåning och stora besvikelse. Den möjliga förklaringen kom någon tid senare. Ryktesvägen fick man klart för sig att maskinerna fanns i stora upplagor. Åtminstone i större antal än vad som hade tillverkats i Norsjö. Ännu många år senare, när filialen i Norsjö sedan länge var avvecklad, levererade Alimak ett mindre antal bygghissar. Det blev lektion nummer två. Internt skämtade man i många år om hur nyproducerade kinesiska verkstads-handböcker till Alimak-hissar innehöll ett pinsamt fel som av misstag slunkit igenom i originalhandböckerna till den ursprungliga leveransen.

Nya tider, tyngre maskiner

61

Upp som en sol och ned som en pannkaka brukar man säga. Det kännetecknar möjligen Bask under 1970-talet. Det började så bra, började knaka under slutet på decenniet och i början av 1980-talet valde Alimak att lägga ned verksamheten i Norsjö. Satsningen på gruvbranschen blev inte vad man hade hoppats på. Omvärlden hade inte varit lika snabbt på att mekanisera som Sverige och här hemma började gruvbranschen svikta. Samtidigt hade de stora maskintillverkarna börjat satsa på tunga borriggar för att möta de ständigt ökande kraven på högre effektivisering. Detta innebar högre kostnader både för produktutveckling och tillverkning, något som Bask inte riktigt mäktade med i konkurrensen. Och jämför man 1940-talets knämatare med dagens datorstyrda riggar inser man utvecklingen…

1983 bildades Nya Bask AB av 7 st före detta anställda. De köpte de gamla företagslokalerna och kvarvarande utrustning för att satsa på kundanpassade maskiner som s k smalborrningsaggregat och specialfordon, men även det som kom att lägga grunden till 2000-talets produktserie; tunga mekaniska skrotare.

Skrotning har historiskt sett varit ett både tungt och farligt arbete; att med ett mer eller mindre långt spett försöka stöta loss löst sittande berg efter sprängning. De stora svenska gruvbolagen sökte säkrare metoder och så tillkom de specialbyggda maskiner som med hydrauliska hammare på långa bommar markant förbättrat såväl säkerhet och arbetsmiljö som effektivitet även inom detta område.

Till en början byggdes dessa maskiner typiskt på chassin från utrangerade lastmaskiner, gruvtruckar eller grävmaskiner. Alla gruvbolag i Sverige blev kunder på denna nya maskintyp och det höll Bask flytande fram till mitten på 1990-talet då den djupa lågkonjunkturen i gruvbranschen drev Bask Mekaniska i konkurs. Det hade kunnat bli slutet för tillverkning av gruvmaskiner i Västerbotten men blev efter lite kringelkrokar – och i vidare cirklar räknat – istället ett par av de största företagsframgångarna någonsin. Dagens Jama Mining Machines är nämligen en direkt reinkarnation av Bask Mekaniska och under resan från 1995 till idag uppstod även Bergteamet AB som en indirekt följd. Men det hör egentligen inte hit…

Damn the torpedoes, full speed ahead!

77

När Bask gick i konkurs noterades det av det lilla verkstadsföretaget Jama Mekaniska i Boliden. En någorlunda ung och totalt orädd entreprenör som vuxit upp i Norsjö visste vilken historik och kompetens som fanns i konkursboet och tvekade aldrig att lägga ett bud på samtliga tillgångar. Nästan samtidigt hade de tre största gruvföretagen i Sverige; LKAB, Boliden och Zinkgruvan Mining, tröttnat på att de flesta av deras specialmaskiner, som t.ex. skrotare, var individer där ingen var den andra lik. Reservdelsförsörjningen var en mardröm och vissa maskiner var närmast operatörsberoende. Dessutom ville man höja säkerheten ytterligare och i en fullständigt unik upphandling enades bolagen om en gemensam specifikation. Tre tillverkare kontaktades; den finska maskintillverkaren Normet, giganten Atlas Copco och uppstickaren Jama.

Det på förhand osannolika inträffade. Med uppgraderade funktioner, ett nytt egentillverkat chassi och en outsinlig energi, fick Jama Mekaniska 1996 en order på 3 prototyper av nya SBU 800 samt option på ett 10-tal efterföljare. Och det höll hela vägen. Med varianter kom 800-serien att byggas i ett 30-tal exemplar och blev sedermera den mest serietillverkade skrotaren i världen. Verksamheten fullständigt exploderade och Jama fick växtvärk. Den kapitalstarka ägaren Sorb Invest tillträdde för att stötta en exportsatsning som inte lyckades särskilt väl och med en mättad hemmamarknad blev det nu några magra år. Perioden 2002–2010 ingick Jama Mining Machines, som det nu hette, som en del av dåvarande Industriteknik AB i Boliden. Under denna period utvecklades den första generationen av den efterföljande 8000-serien där SBU 8000 år 2008 vann ett internationellt pris som världens bästa gruvmaskin i sin kategori.

772
Sedan 2010 är Jama återigen ett fristående bolag. Den senaste generationen av 8000-serien är ytterligare förbättrad och totalt har världens bästa gruvmaskin nu helt rätteligen passerat sin föregångare i antal tillverkade exemplar. Som komplement till skrotaren SBU 8000 presenterade Jama 2011 betongsprutan CSU 8000 och 2013 efterskrotaren RBU 8000. Och snart; är även framtiden historia….